Holger Wästlunds artistliv

Holger på väg att lura slipsen från en man som inte märker något. Kolla att hälften av hans slips hänger på ryggen utanför kavajen.

 

Jag har haft förmånen att under några år leva ett intensivt artistliv. Jag har under hela min aktiva yrkestid haft ett civilt jobb samtidigt som jag har jobbat som underhållare i olika sammanhang.

Min civila del består i att jag från början utbildat mig till arkitekt på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm och på University of Illinois i USA. Efter min examen började jag på ett stort konsultföretag med arkitekter, ingenjörer, landskapsarkitekter, inredare m.fl. Företaget hette då VBB och hade, när jag började, ca 1300 anställda. Efter några år fick företaget lönsamhetsproblem. Jag blev VD för att tillsammans med ledningsgruppen i företaget vända utvecklingen till lönsamhet. Jag släppte arkitektjobbet och har sedan dess jobbat som företagsledare i detta och andra företag.

Underhållningsdelen bestod i att jag som trollkarl, ”ficktjuv” och programledare med artistnamnet Mac Freddy uppträdde flitigt i folkparker, på Gröna Lund, Liseberg, Berns och en massa festvåningar.

Som mest gjorde jag ca 120 föreställningar på somrarna och ca 60 festvåningsgig under resten av året. Det var en hektisk tid och tuffa krav ställdes inte minst på min fru som under denna tid fick ta huvudansvaret för våra fyra barn och mycket annat med en stor släkt, hus, sommarhus m.m. Det fungerade bra och vi har, när jag snickrar ihop denna webbsida, varit gifta i 58 år.

Inom artistvärlden talar man om professionella och semiprofessionella artister. Jag var semiprofessionell, vilket betyder att jag hade mina inkomster från två håll – från ett civilt jobb och från artistverksamheten. Många professionella artister har skrivit böcker om sin verksamhet men mig veterligt finns det få semiprofessionella som gjort det.

Det skulle inte vara möjligt i dag

En annan anledning till att jag skrivit en bok med minnen och historier från en fantastisk, men passerad, tidsålder i svensk nöjeshistoria är att mycket av det vi skrattade åt då inte skulle vara möjligt att framföra i dag.

Ta Knäppuppsuccén till exempel. Tältprojektet gick att genomföra på den tiden mest för att publiken inte var bortskämd med påkostade internationella TV-shower serverade hemma i vardagsrummet. I Knäppupptältet satt man på obekväma trästolar. Tältet, scenen, och allt annat monterades upp och ner av folk som jobbade för nästan ingen lön alls. För att kuska runt i landet behövdes det ett extratåg som skulle kosta alldeles för mycket i dag.

Skämten upplevdes som roliga mycket på grund av att crazy-stilen då var ny, annorlunda och ansågs lite vågad. Även om inte alla lustigheter känns lika roliga i dag så hoppas jag att minnena i sig av hur vi upplevde dessa skämt tidigare ska ge nostalgiska vibbar i dag.

Holger Wästlund