Jag berättar i boken hur jag upplevde mitt kringflackande artistliv i mängder av folkparker

Holger i Västerås Folkets Park

Jag tar upp några delar som var speciella men framför allt uppehåller jag mig kring roliga händelser och historier från artistlivet, antingen som hände när jag uppträdde på olika platser eller händelser som andra artister varit med om och som berättades när vi artister träffades före och efter giggen.

Låt mig konstatera att folkparker och många nöjesetablissemang är betydligt bättre än sitt rykte. Jag har träffat många som visat sitt ogillande när jag talar om att jag ägnat mycket av min tid åt att resa runt och uppträda i folkparker, på Gröna Lund, Liseberg m.m.. Jag upplever att många fortfarande har en förenklad bild av att publiken i folkparkerna består av stökiga ungdomar med en fickplunta i bakfickan och som ofta hamnar i slagsmål. När jag diskuterar med de som har denna uppfattning så visar det sig att de flesta aldrig satt sin fot i en folkpark.

Jag berättar bl. a. i min bok om att Gösta Ekman den äldre var en av de första av de seriösa skådespelarna som gav sig ut i folkparkerna. Det var år 1934. Han blev entusiastisk.

Man skulle helst ha en ny affisch varje folkparkssäsong. Så här såg min affisch ut ett år

Folkparkernas status

Gösta Ekmans folkparksturnéer var betydelsefulla för folkparkernas status. I hans fotspår vågade andra stockholmsstjärnor följa.

Jag turnerade som mest under 70-talet. På den tiden hade folkparksarrangörerna en målsättning att göra parkerna till familjeparker med aktiviteter och underhållning för alla åldrar, inte minst för barnfamiljer. Jag har mött många folkparksgubbar som offrat mycket av sin tid och energi för att skapa det bästa tänkbara för ortens alla invånare.

En annan iakttagelse var att alla ”de stora artisterna” har åkt eller börjat sina artistbanor i folkparkerna. Jag hade nöjet att träffa ABBA, Povel Ramel, Lennart Hyland, Sven-Bertil Taube och många andra artister med hög kvalitet. Att uppträda i parkerna, ofta med enkla förhållanden, gav en utmärkt erfarenhet som vi alla haft stor nytta av. Klarar man av att prestera sitt bästa på en dålig scen med urusel högtalarutrustning med en begränsad publik – ja, då klarar man av att göra bra ifrån sig på de flesta andra scener.

Det mest typiska för artistlivet, som jag upplevde det, var dock väntetiderna. Det var viktigt att komma i god tid till uppträdanden. Ofta stod det i kontraktet att om man startade showen 10 minuter för sent så blev det 10 % avdrag på gaget. 20 minuters försening resulterade i 20 % avdrag osv. Ofta hade man två föreställningar på samma plats och då blev det naturligtvis väntetid. Och när man gjorde TV-inspelningar blev det mycket väntan. För att inte tala om hela dagar mellan uppträdanden. Man uppträdde på eftermiddagar och kvällar så dagarna skulle tillbringas på något sätt.

Folkparkernas Centralorganisation

Folkparkernas Centralorganisation distribuerade en katalog med resplanerna för de artister som reste mest och den katalogen hade vi alla. På det sättet kunde man se när en viss artist var på väg från t.ex. Norrland söderut samtidigt som man själv var på väg norrut. ”Kul vi ses på en kopp kaffe i Gävle, så får vi tillfälle att snacka lite!”

Vad gjorde vi artister under all denna väntetid? Jo, mycket tid gick åt till att berätta historier och berätta om annorlunda händelser för varandra. Vissa historier fick man höra om och om igen men de var kul och det var huvudsaken.

Min ambition med den bok som jag skrivit är att, så gott som möjligt, försöka återge känslan från de här mötena. Många historier och händelser som du hittar i boken har jag upplevt själv eller fått mig berättat under sådana artistmöten.

Holger Wästlund