Jag funderade länge hur jag skulle organisera alla historier och anekdoter i en bok

 

Jag kände inte för att bara berätta den ena händelsen efter den andra. Till slut fastnade jag för att hänga upp historierna på dagarna i almanackan, alltså 1 – 31. Dels fick innehållet en viss struktur, dels hoppas jag underlätta för dig som läsare. Jag hoppas genom detta att man kan använda boken på minst tre olika sätt:

1. Antingen kan man sträckläsa från början till slut.
2. Eller kan man använda boken som en daglig uppmuntran. Den 8:e i månaden slår man upp den händelse som knutits till den 8:e osv.
3. Eller ska du träffa några vänner eller kanske hålla tal vid något tillfälle. Då kanske du vill berätta något aktuellt och kul. Är det den 10:e så kan du förhoppningsvis hämta inspiration från den händelse som knutits till den 10:e i boken.

 

Dessutom fann jag när jag började leta efter intressanta händelser som jag kunde koppla till olika datum att Povel Ramel föddes den 1:a (juni). Lasse Holmqvist den 31:a (december). Härigenom fick boken av en slump både en värdig början och ett värdigt slut.

Jag tyckte att idén var bra ända tills jag skulle få fram roliga händelser som gick att koppla till samtliga de 31 dagar som kan finnas i en månad. Det blev lite tomt vissa dagar. Då började jag läsa böcker som andra artister har skrivit. Där beskrivs ibland roliga händelser som passar väl in i detta sammanhang. Några hade jag hört berättas av andra artister och några var nya för mig. I slutet av boken finns en källförteckning där jag listat de böcker jag använt mig av.

Så lagras historier i vår hjärna

I det här sammanhanget är det värt att tillägga att det mänskliga minnet har sina fel och brister. Precis som i den berömda viskleken, där en berättelse efter att ha passerat tio personer kommer ut som en annan berättelse, fungerar vårt minne. När vi tar fram ett minne och reflekterat över det gör vi samtidigt små justeringar innan det lagras tillbaka i vår hjärna. Jag har tagit det i beaktande och vill vara tydlig för dig som läsare med att även mitt minne fungerar på det viset. Den här boken innehåller mina minnen så som jag minns dem, vilket betyder att andra människor kan minnas något annat, för det är så vi människor fungerar.

En annan egenhet när det gäller minnen och historier som handlar om kända personer är att vissa historier kan vara s.k. folkloristiska skrönor, dvs. det är roliga historier som berättats om och om igen och har i olika skepnader kanske handlat om olika kända personer. Jag återberättar dessa historier i den form jag har hört dem. Jag gör det med gott samvete väl medveten om att man ibland kan ifrågasätta sanningshalten.

De historier och anekdoter som jag inte själv upplevt eller hört berättas har jag hittat i litteraturen återgivna av eller om olika artister. Jag har försökt ange källor men vet samtidigt att jag inte lyckats med alla. Jag är glad att få hjälp med detta om du som läsare vet mer än jag.

Att låna historier

När det gäller att låna historier från andra vill jag återge det som Sven-Bertil Taube skrivit i sin bok ”Ord och många visor” om att folk ofta klagar på att pappa Evert ibland lånade musik av andra kompositörer.

Evert förstod aldrig uttrycket ”stulna melodier”. I Argentina finns ”vidalitor”, en sorts improvisationsvisor, ofta i moll och långsamma, som sjungs vid lägerelden. Dessa melodier är allas egendom. Vill någon ta dem och kalla dem sina står det vederbörande fritt.

I stället för att klaga på att Evert stulit musik, så borde man ge honom beröm för att han förde ut den till en ny publik och befruktade vår egen folkmusik.

Jag ser på historier på samma sätt. Om du som läsare får dig ett gott skratt så är jag nöjd.

Holger Wästlund