Hasse Alfredson var komiker, filmskapare, författare, skådespelare, dramatiker, regissör, scenograf och översättare.

Han var främst känd för sitt mångåriga samarbete med Tage Danielsson under benämningen HasseåTage, men hade även en omfattande självständig produktion. Alfredson gjorde sina första revysketcher tillsammans med Martin Ljung (”Guben i låddan”, 1960, i revyn Karl Gerhards Jubelsommar).

HasseåTage bildade år 1961 nöjesföretaget AB Svenska Ord. De producerade revyer och filmer, och gav ut skivor med etiketten Svenska Ljud. Deras samarbete är en viktig del av svensk humor- och teaterhistoria. Deras produktioner förnyade revygenren, och Alfredsons improvisationsteknik och förkärlek för ordlekar – inte minst som Lindeman i revyerna Gröna Hund, Gula Hund, Lådan och Under dubbelgöken. – har präglat publikens bild av honom.

Efter Danielssons död 1985 samarbetade Alfredson med bland andra Povel Ramel (Tingel Tangel på Tyrol 1989–1990) 

Hasse Alfredson & Povel Ramel 

Ett av de allra första mötena mellan Povel Ramel och Hasse Alfredsson blev en komisk historia. Hasse Alfredsson var då redaktör på Öresunds-Posten och skickades ut för att intervjua Povel Ramel som turnerade med Knäppuppen.

Hasse tog sig till Hotell Högvakten i Helsingborg, knackade på Povels rumsdörr, blev insläppt och började fråga ut den glasögonprydde mannen som låg utsträckt på sängen. Mannen svarade villigt. Efter en stund kommer Povel ut från badrummet. Mannen som Hasse intervjuat visar sig vara Povels bror vars surmulna kommentar blev: ”Det är aldrig nån som frågar MEJ nånting!” [8]

Lindeman

Lindeman var en samling komiska figurer spelade av Hans Alfredson, som gjorde dessa otaliga gånger på scen. Det exakta antalet gånger Hasse gjorde Lindeman är osäkert. Det har hävdats att han gjorde Lindeman 1300 gånger, men i en bok från 2021 ifrågasätter Kalle Lind siffran och menar att det snarare rör sig om 535 gånger. 

Gröna Lund ansåg att Gröna Hund måste göras sexig

Gröna Lunds artistchef Ove Hahn såg HasseåTages lansering av Gula Hund, Lindeman m.m. på nära håll. Ove hade anledning att i samband med detta vara nervös många gånger så jag låter Ove Hahn berätta HasseåTages första staplande steg med egna ord:

”TV var inte värst utvecklat, satellitsändningar förekom inte ens som idé. Bilderna som sändes ut var svart-vita.

Likafullt hände det någon gång att man kände att man var med om en historisk händelse. En konungs död och en ny trontillträdare var väl det närmast en normalsvensk kom historien just i det ögonblick det hände.

Men det hände faktiskt också annat någon enstaka gång.

När HasseåTage hade premiär på sin revy ”Gröna Hund” på Teatern Gröna Lund var jag inte ensam om att känna historiens vingslag. Det skrevs svensk revyhistoria.

Hasse och Tage hade gjort sitt livs satsning. Man skrapade ihop sina tillgångar och satsade allt på ett kort i hopp om att det skulle gå vägen.

Det var till viss del även satsning från Gröna Lunds sida. Teatern hyrdes ut under några år ut och där förevisades lättklädda revyer.  Det var inga enorma succéer men de gav i alla fall en fast och säker hyresinkomst. Av olika skäl upphörde hyresförhållandet i och med utgången av 1961. Vad vi kommande år skulle gföra med teatern hade vi ingen aning om.

John Lindgren Jr hade fått ett tips från någon person med anknytning till Sveriges Radio att Hasse och Tage planerade att starta egen verksamhet. Vad de saknade var någonstans att hålla till. De saknade för övrigt även erfarenhet av egna produktioner. Viss revyerfarenhet och uppmärksammad sådan hade de genom Knäppupp. Hasses och Martin Ljungs dialog ”Guben i låddan” var ett riksbekant exempel på det.

När Hasse och Tage kom upp på Gröna Lunds kontor första gången

När HasseåTage kom till Gröna Lund första gången för att diskutera projektet så var de rätt osäkra. På en punkt utstrålade de dock en säkerhet. John Lindgren Sr var närmast faderlig i sitt bemötande och ville som gott råd understryka vikten av att ha sexiga inslag i revyn.  Det var förutsättningen för framgång, menade han. Han kunde göra det med pondus, hans erfarenhet sträckte sig bakåt till Ernst Rolfs dagar.

Ove Hahn tyckte sig märka ett förstrött intresse från herrar Danielsson och Alfredson. De lyssnade vänligt och uppmärksamt men det märktes väl att deras tanker låg på ett annat håll.

Parterna kom överens och repetitionerna började.

Med i revyn fanns bl.a. Mille Schmidt och med det fick man den bästa tänkbara hjälp med det praktiska. Milles telefonbok var riksbekant i branschen och där fanns allt; teatervärldens bästa snickare, belysningsfolk, biljettkassörskor och många andra. Det där med biljettkassörskor är viktigt. Det är inte bara det att hon ska vara hederlig och kunna räkna pengar. En viktig uppgift är att placera besökarna så att ett halvfullt hus ser ut som om det är fullbesatt. Man fick tag på henne också. Jag gissar att det var Milles kontakter som var till hjälp även på den punkten.

Det där med sex tacklade man på sitt eget sätt. Inte oväntat. Lissi Alandh var med. Hon var den sanna vampen och när hon tillsammans med Monica Zetterlund sjöng ”Lär oas ikväll” var den underfundigt insinuant och elegant fräck – för den som ville uppfatta den så. En dansös skapade en del fägring. Men hon var sannerligen inte onödigt avklädd. Monica Z var vacker, kort och gott. Så det fanns kvinnlig fägring, men kanske inte på det sätt som John Sr gav råd om.

Så kom premiären. Greppet var totalt nytt.  Det var ingen utstyrselrevy. Den som ville fatta det så, såg väl i klädvalet både sparsamhet och brist på pengar. Men det var inte påvert. Man var bara annorlunda.

Lindeman föddes på Gröna Hund

Den har nu hunnit bli zzz år gammal men citeras ofta i dag. I slutet av varje inslag, som alltid var helt olika lyckades Lindeman knäppa ihop västen med gylfen. Lindemanmonologerna lever än i dag i högönsklig välmåga, numera streamad. Då var genombrottet triumfartat.

Tage Danielsson blev ett begrepp med sin anspråkslösa enkelhet och östgötska dialekt och som opinionsbildare b lev han med Gröna Hund som avstamp känd i vart svenskt hem.

Succén kom inte direkt, vilket många i efterhand felaktigt har påstått. De första veckorna var nervösa. Men sedan ryktet spritt sig och man annonserade ”2 à 3 föreställningar per kväll”. Man lade helt enkelt in extra föreställningar vid behov.

Det var en mycket trevlig sommar. Det erkännandet ska Hasse och Tage dessutom ha att man hade valt vamp med omsorg. De manliga anställda på Gröna Lund tog varje chans att spana in Lissi Alandh när hon kom till sitt arbete och samtliga förundrades över att en enda kvinnlig varelse kunde utstråla så mycket sex appeal.” [10]

Källa: ”Varje dag ett skratt” (Bok) Holger Wästlund.  Artikeln ovan är baserad på flera olika källor som alla anges detaljerat i boken ”Varje dag ett skratt”

Vill du veta mer om den boken? Klicka här för att komma till boken ”Varje dag ett skratt”.