Charlie Norman lockades tidigt av musiken. Han spelade trumpet i skolorkestern och tog pianolektioner

Hans föräldrar ville att han skulle välja ett ordentligt yrke i stället för att satsa på en musikerkarriär. De såg till att han började arbeta som svarvare vid ASEA Ludvikaverken.

Charlie var enormt aktiv genom hela sitt artistliv och spelade så gott som ”överallt”. Bl.a. var han husband i TV-programmet ”Småstad” och det var där jag träffade honom – en fantastiskt musikalisk och härlig människa.

Att jobba på fängelser

Charlie Norman berättar i sin bok ”Musikant med brutet gehör” om ett gig Alice Babs och Charlie Normans kvartett hade på en kriminalvårdsanstalt.

Fängelset, som det hette då, skulle besökas och fångarna (som var den dåtida benämningen) skulle roas. Sådana föreställningar tyckte Charlie i regel var roliga att göra. För de s.k. tjyvarna brukade vara tacksamma och glada för avbrott i fängelserutinen.

Det här besöket var inget undantag och Charlie mindes dagen speciellt beroende på att Anders Burman fick en sataniskt strålande idé. Han viskade under föreställningen till Alice att någon hade begärt visan ”Ole Dole Doff”, skriven av Thore Ehrling.

Den låten gjorde alltid Alice ensam samtidigt som hon kompade sig själv vid pianot. Kvartetten drog sig tillbaka bakom några skynken när Alice skulle sjunga låten och Anders tecknade till de övriga att vara beredda.

Alice sjöng glatt på, intet ont anande, och kom till det ställe i texten som löd:

”Inga tjuvar bak, Inga tjuvar fram, inga tjuvar alls.”

Då rusade hela kvartetten fram och såg ut över publiken och låtsades räkna dem. Tjuvarna skrattade, enligt vad Charlie berättade, våldsamt. Alice försökte rodnande fortsätta låten men greps själv av skrattet så det var bara att ge upp. [16]

Det gäller att avleda ”offrets” uppmärksamhet

Jag har också erfarenheten av att uppträda på fängelser. Alla artister har nog samma uppfattning som Charlie Norman om att sådana föreställningar alltid är tacksamma att göra. Kanske jag dock inte skulle ställa mig på scenen och ”räkna tjyvar” som Charlie och hans kvartettmedlemmar gjorde.

Jag har det mesta gratis när jag gör sådana gig. Min ficktjuveriföreställning som bygger på psykologi och att kunna avleda ”offrets” uppmärksamhet på ett roligt sätt. Vi trollkarlar kallar detta för ”misdirection”. Och detta är naturligtvis speciellt underhållande för många fängelseinterner.

Det blir ofta succé när jag tar fram någon säkerhetsvakt som finns närvarande under dessa föreställningar och lyckas ta olika föremål, t. ex. nycklar, plånbok eller klocka från honom utan att han märker något.

Rättegång på några minuter

Charlie blev nog allra mest omtalad när han gjorde om Edvard Griegs klassiska ”Anitras dans” till ”Anitras Dance Boogie”. Medlemmarna i Griegstiftelsen i Norge blev jättearga och det resulterade i en rättegång kring denna inspelning.

Domare och nämndemän satt uppstyltade och såg allvarliga ut i rättssalen. Längst fram i salen hade man placerat en gammaldags vevgrammofon. Där låg bevismaterialet på skivtallriken.

Griegstiftelsen var den part som väckte talan mot utgivarna av inspelningen, grammofonbolaget Metronome. Med juristspråk kallas då Griegstiftelsen för ”kärande” och Metronome för ”svarande”. Rättegången var över på några minuter för Metronomes ombud och advokat ifrågasatte om en stiftelse var s.k. juridisk person och därmed kunde vara kärande.

Metronome lovade att dra in plattan för sin goodwills skull och för att inte äventyra sina övriga affärer i Norge. Plattan hade redan sålts i över tio tusen exemplar så affären var redan ”hemma”. [17]

Turnera med Färdtjänst

Lennie Norman har berättat att när andra band åkte runt med turnébussar med texten ”Jerry Williams On the Road” så stod det på Charlie Normans turnébuss ”LANDSTINGET PÅ VÄG MED FÄRDTJÄNST”.

Källa: ”Varje dag ett skratt” (Bok) Holger Wästlund.  Artikeln ovan är baserad på flera olika källor som alla anges detaljerat i boken ”Varje dag ett skratt”

Vill du veta mer om den boken? Klicka här för att komma till boken ”Varje dag ett skratt”.